Fiffigt, men ändå inte.

Ena sonen springer i detta nu och letar efter sin vattenpistol och jag måste hjälpa till. Kom då att tänka på de där jobbiga nyckelringarna man hade på 80-talet, de där urjobbiga som pep när man visslade på dom. Flera i min klass hade såna och givetvis så satt alla och visslade i klassrummen.
Jag tänkte att man kunde ju sätta fast såna i saker som lätt kommer bort, nyckeln till soprummet, är dyrt att göra en ny kopia av grannens varje månad, på barnens leksaker, då slipper mamman som aldrig leker med dom, jaga runt i hela huset efter dom och i böckerna. För jag har en väldigt ful ovana att lägga mina böcker på ställen som jag sen inte kommer ihåg. Plus att när man är hemma hos folk som lånat böcker av en i flera är, så visslar man och kan på så vis bara plocka ihop sina böcker och gå hem. Jag tyckte det var superbra, i någon sekund, tills jag kom på att det skulle ge mig värsta tokbrytet av allt pipande dagarna i ända. Jag menar om sopnyckeln är borta och jag visslar på den, då svarar ju dels hundratals leksaker och tusentals böcker och det hade inte jag orkat med. Då tänkte jag att man kan olika visslingar för de olika sakerna/böckerna, men dels så kan jag bara vissla på ett sätt, knappt hörbart och dels så hade det varit svårt att komma ihåg vilken sak/bok som har vilken vissling. Letar jag efter den där spännande boken och visslar på ett sätt så slutar det kanske att jag hittar alla de där 17 sopnycklarna jag letat efter i en vecka och visslat på dom utan att få svar, efter det inser jag att den visslingen Jag trott varit den till nycklarna var den till boken som äldsta dottern "lånat" i ett par år.
Lägger nog ner vissel pip planerna, för det blir alldeles för jobbigt och pipigt!

Glöm nu inte läsa!